10 Kapitlet

 Ty lagen innehåller en skugga av det tillkommande goda, men framställer icke tingen i deras verkliga gestalt; därför kan den aldrig genom de offer som ständigt frambäras, år efter år på samma sätt, fullkomna dem som framträda med sådana. 

 Annars skulle man väl hava upphört att offra, då ju de som så förrättade sin gudstjänst icke mer kunde veta med sig någon synd, sedan de en gång hade blivit renade. 

 Men just i offren ligger en årlig påminnelse om synd. 

 Ty omöjligt är att tjurars och bockars blod skulle kunna borttaga synder. 

 Därför säger han vid sitt inträde i världen: »Slaktoffer och spisoffer begärde du icke, men en kropp beredde du åt mig; 

 i brännoffer och syndoffer fann du icke behag. 

 Då sade jag: 'Se, jag kommer -- i bokrullen är skrivet om mig -- för att göra din vilja, o Gud.'» 

 Sedan han först har sagt: »Slaktoffer och spisoffer, brännoffer och syndoffer begärde du icke, och i sådana fann du icke behag» -- och dock frambäras de efter lagen -- 

 säger han vidare: »Se, jag kommer för att göra din vilja.» Så tager han bort det förra, för att sätta det andra i stället. 

 Och i kraft av denna »vilja» hava vi blivit helgade, därigenom att Jesu Kristi »kropp» en gång för alla har blivit offrad. 

 Och alla andra präster stå dag efter dag i sin tjänst och frambära gång på gång enahanda offer, som dock aldrig kunna borttaga synder; 

 men sedan denne har framburit ett enda offer för synderna, sitter han för beständigt på Guds högra sida 

 och väntar nu allenast på att »hans fiender skola bliva lagda honom till en fotapall». 

 Ty med ett enda offer har han för beständigt fullkomnat dem som bliva helgade. 

 Härom vittnar jämväl den helige Ande för oss. Ty sedan Herren hade sagt: 

 »Detta är det förbund som jag skall sluta med dem i kommande dagar», säger han: »Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan, och i deras sinnen skall jag skriva dem»; 

 och vidare: »Deras synder och deras orättfärdiga gärningar skall jag aldrig mer komma ihåg.» 

 Men där förlåtelse för dessa är given, där behöves icke mer något offer för synd. 

 Eftersom vi nu, mina bröder, hava en fast tillförsikt att få gå in i det allraheligaste i och genom Jesu blod, 

 i det att han åt oss har invigt en ny och levande väg ditin genom förlåten -- det är genom sitt kött -- 

 och eftersom vi hava en stor överstepräst över Guds hus, 

 så låtom oss med uppriktiga hjärtan gå fram i full trosvisshet, bestänkta till våra hjärtan och därigenom renade från ett ont samvete, och till kroppen tvagna med rent vatten. 

 Låtom oss oryggligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den som har givit oss löftet, han är trofast. 

 Och låtom oss akta på varandra för att uppliva varandra till kärlek och goda gärningar; 

 låtom oss icke övergiva vår församlingsgemenskap, såsom somliga hava för sed, utan må vi förmana varandra -- detta så mycket mer som I sen huru »dagen» nalkas. 

 Ty om vi med berått mod synda, sedan vi hava undfått kunskapen om sanningen, så återstår icke mer något offer för våra synder, 

 utan allenast en förskräcklig väntan på dom och glöden av en eld som skall förtära motståndarna. 

 Den som föraktar Moses' lag, han skall »efter två eller tre vittnens utsago» dödas utan barmhärtighet; 

 huru mycket svårare straff tron I icke då att den skall anses värd, som förtrampar Guds Son och aktar förbundets blod för orent -- det i vilket han har blivit helgad -- och som smädar nådens Ande! 

 Vi veta ju vem han är som sade: »Min är hämnden; jag skall vedergälla det», och åter: »Herren skall döma sitt folk.» 

 Det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer. 

 Men kommen ihåg den förgångna tiden, då I, sedan ljuset hade kommit till eder, ståndaktigt uthärdaden mången lidandets kamp 

 och dels själva genom smälek och misshandling bleven gjorda till ett skådespel för världen, dels leden med andra som fingo genomgå sådant. 

 Ty I haven delat de fångnas lidanden och med glädje underkastat eder att bliva berövade edra ägodelar. I vissten nämligen att I haven en egendom som är bättre och bliver beståndande. 

 Så kasten nu icke bort eder frimodighet, som ju har med sig stor lön. 

 I behöven nämligen ståndaktighet för att kunna göra Guds vilja och få vad utlovat är. 

 Ty »ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma, och han skall icke dröja; 

 och min rättfärdige skall leva av tro. Men om någon drager sig undan, så finner min själ icke behag i honom». 

 Dock, vi höra icke till dem som draga sig undan, sig själva till fördärv; vi höra till dem som tro och så vinna sina själar.